egg'n'bacon

I fredags var det Iggy and the Stooges på Gröna Lund, mycket efterlängtat. Två år sedan jag såg dem senast, på Sonisphere, och de gjorde en av de bästa spelningar jag varit på.

Mycket bra den här gången också, mitt i smeten var jag efter ett tag och trängdes. Jag kom från ett håll och Linda och Fredrik från ett annat och så mötes vi i mitten. Kände mig lika sned som Iggy ser ut efter spelningen.

Och så fixade jag mig en setlist. The Passenger körde de också, fast den inte står med.

/sanna

Lax- och broccolipasta med Cissi på vår balkong en augustilördag.

/sanna

Jag (den knapriga grisen) har haft jour den här veckan.

Det betyder att de för tllfället inte har något jobb till mig och att jag får pollemojsa runt bäst jag vill i väntan på jobb, det här har gjort att jag spenderat en ganska grotesk mängt tid på nätet.

Dels har jag fastnat i den prokastrineringens avgrund som är "koreanska filmer uppladdade på youtube" (vad sägs om "antique bakery" en trillerkomedi om en man som startar ett bakeri för att få tag på den bakelsebesatta man som kidnappade honom när han var ung?), dels har jag fått tillfälle att i större utsträckning än vanligt begrunda över internetraggare.

Till att börja med, jag gillar sociala forum, man kan träffa nya människor och få nya ideer och intryck.

Endel säger att debatera på internet är fruktlöst, för man kan aldrig vinna.

Jag förstår inte riktigt det, hela grejen med att debattera är väl att mötas, präva sina argumet och mäta för och nackdelar mot varandra. Kommunikation för att ta en utanför den bubbla med 30cm i diameter som den egna skallen utgör?

Eller, brukar folk bara utbyta ideer med varandra som någon form av herarkisk kukmätartävlig jag missat totalt? Jag trodde att vi hade tänder för att avgöra sånt...

 

Aja, tappar spåret lite.

En biprodukt av näthäng är då, i alla fall om man är tjej, nätraggare.

Män av olika åldrar som bara hänger på nätet för att få ligga.

Inget fel med det, vi vill alla ligga (förutom dom av oss so inte vill det) och blir det så blir det.

Men! Jag förstår verkligen inte grejen med att sitta och skriva "Rawr!" till människor, eller att påpeka hur jävla pilsk/ensam/kramig man är i varje medelande. Ja, vi förstår, du är en desperat jävla hundvalp, sitt ner och sluta kissa på mattan nu!

Det här är en väldigt vidrig sak att säga, men en kompis sa en gång "en del tjejer har fan ingen aning om hur menlösa de är efter att man runkat och drukit en öl". Men det är så jävla sant, och om allt du har att säga en tjej är "rawr" så kan du väll för fan bara gå och runka? 

 

Nu låter jag som en äcklig jävla diva som blivit bortskämd av att få frågan om vilken kupstorlek jag har för många gånger, så är inte fallet. 

Råkar jag på någon som verkar intelligent/intressant och oerhört attraktiv så kan jag faktiskt ta kontakt med personen, och jag brukar då använda hela meningar. 

Jag har heller inte lagt upp bilder på mig själv som antyder att jag skulle vara ett sexgalet pucko.

Att man tycker att det är läskigt/pinsamt att ta kontakt med någon är ingen ursäkt att bete sig som ett sexistiskt svin. 

Hur förväntar de sig föresten att man ska svara? 

"Nej men rawr!" Eller är det bara meningen att jag ska kompensera för deras feghet och leda hela samtalet med frågor om väder, vind, intressen och livsplaner? God damn bite the bullet boy!

 

Den kategorin är dock okej, ett slöseri med tid, men ändå, harmlösa.

 

 

De jag verkligen hatar är de nedvärderande asen.

Ofta sådär en 15 år äldre, som i brist på allmänbildning/karisma/intelligens söker upp yngre tjejer att försöka bossa runt. Nu utger jag mig för att vara ett par år äldre när jag är online, för att slippa de värsta gubbslemen, vilket gör det ännu mer irriterande när någon enbart baserat på sitt kön och ålder agerar nedlåtande.

För missförstå mig inte, det är i ärlighetens namn askul att möta någon online som Faktiskt är smartare, som man kan ha någon form av intelligent utbyte med, och det är inget per definition Fel på ålderskillnad mellan partners.

Det jag stör mig på är män som utan att känna mig säger att jag borde utbilda mig till "något riktigt", eller byta jobb, som frågar om man tränar och sedan säger, oavsätt vad man svarar, något i stil med "det är bra med tjejer som tränar, så de inte blir degiga. Så tråkigt med unga tjejer som är småpluffsiga... hehe". 

Jag antar att de här männen ser sig som dominanta och lite macho, men problemet är att de bara är skitstövlar.

Ska du dominera någon så bör det vara med ren utstrålning, var intelligentare, var större, var starkare.

Fuck var lite Cesar Milan.

Att bara försöka underminera någons tro på deras förmåga och sedan smöra lite med att man har fina ögon eller att man "verkar ha en tajt liten kropp" (tack bitch, nintendo byggde den.) för att få ner dem på en nivå under din egna... det är skitstövleri.

 

Okej, ganska långt rant, men jag stör mig som fan på det här och jag ser temat gå igen varje gång jag är ute på krogen. Snälla behandla mig som en tänkande människa, för allt annat är sjukt avtändande.

Och ska du försöka dominera mig, så raring, missta mig inte för en chiwawa. 

Jag är om något en svart, glansig dvärg pittis, och försöker du pissa mig i ansiktet så kommer jag bita kuken av dig!

 

Jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt, men vad fan.

 

Shine on!

 

Då sitter jag här, några dagar senare.

Sovsäck och kläder är tvättade, tältet är avtorkat och undanstoppat till nästa gång, men än har jag inte riktigt landat.

Det är skönt att sova i min egen säng... Men det känns fortfarande konstigt att inte istället kunna gå in i Mimer, lägga mig på mitt liggunderlag och glida iväg på ambient, bortåt och innåt i mig själv. Eller bara ligga och titta lite på färgspel och filmer.

Det känns konstigt att jag varken har ont i fötter eller vader efter att ha dansat i mina förstora kängor längre än vad jag egentligen orkade.

Det känns konstigt att inte bara vakna och hitta någon i campet att hänga med ett tag, innan man gled iväg, ensam eller i grupp och tittade på något, eller bara satt och lyssnade på vad de spelade på 303 scenen.

 

Jag har varit på några festivaler, och jag har sovit utomhus fler gånger, och längre än vad jag kan minnas, och det känns alltid lite konstigt att komma hem.

Va, måste jag sitta på en stol nu? Vid bordet? Men där i hörnet verkar så mycket mysigare...

Men det här går djupare än så, för Norberg känndes så... Som männskligheten borde ha det.

Att gå in i Mimer var som att gå in i en stor, kantig, hård och kall jättelivmoder, och att bara ligga där och tryggt gå igenom sitt undermedvetna några gånger om dagen, var otroligt välbehövt. 

Kännslan av hela festivalen var som ett litet electroWoodstock.

Männskligheten i sitt kreativa, kärleksfulla esse.

DIY attityden fanns överallt, med workshops, open stage och en helt underbar kille som sålde kaffe/gjorde musik sammtidigt. Allt från bryggaren och kaffekross till dricksskålen var riggat. (dricker ju inte kaffe, så det blev till att tvinga alla andra att dricka istället).

 

Kommer tjata om det en evighet, men till och med som köttätare blev jag helt förbluffad över den omsorg personalen lade ned på att göra den vegatariska maten. Allt stektes separat, på folie, så att inget kött skulle råka komma med. Det mina vänner, är grundläggande respekt när den är som bäst, och det gör mig lite ledsen över hur glada alla veganer/vegetarianer i sällskapet blev över att bli visade det. 

Sen var det sjukt gott med! 

 

 

Att hitta från Norberg centrum till festivalen var lätt, och när man närmar sig är det här den första bilden man får. Den gamla gruvlaven Mimer. <3 (oh yes baby, mimer förtjänar fjortishjärtan!)

Senare när det börjar bli mörkt projiceras ett bildspel hela den motsatta sidan av mimer, väldigt vackert och stämmningsfullt, väldigt trippigt. Vem behöver LSD när det finns kreativa personer med projektor?

 

 

Jag sätter upp mitt ORANGEA tält. (eherm, synthare är färgblinda).

Det var faktiskt lite knaggligt utan Sannas hjälp, men lite slapstick kan man ju bjuda på!

Lite bakom mig kan man se det camp som jag och Helena strategiskt och socialt slog upp våra tält brevid (well dueh) på det i övrigt nästan tomma campingområdet.

Det sköna, lite kargsvenska socialiseringsförsöket gav avkastning lite senare när jag försökte 

blåsa upp Claes Ohlson lufftmadrassen From Hell (eller Claes Ohlson dårå) och fick låna en pump av en trevlig ung man. Vid återlämnandet bjöds vi in i campets cirkel, picknickfiltar med plastad undersida delades och diverse fermenterade drycker inmundigades. Sedan blev de inte av med oss!

Notera förövrigt hur fin min lugg är, sådär på första dagen!

 

 

På söndagen traskade vi iväg till Elsa Anderssons cafe i Norberg centrum, Freaking Awesome cafe! 

Kolla på kakan, bara kolla på den! Det är någon form av chokladkaka, med jordgubbsmousse!

Notera den otroligt klassiga jordgubben ovanpå! 

Det var ett bra cafe, sjukt bra! Med fina målade väggar (som ni kan se), antika möbler, och framför allt otroligt bra fika. Massa fina bakelser att välja på.

Jag tog varm choklad med grädde till, och fick grädden i en liten skål på sidan så jag kunde dosera själv. Väldigt klassigt!

Summan för den fantastiska upplevelsen? 48:-

Så blir det när man inte är i stockholm!

 

Här ser vi ett gäng glada/trötta gotläningar, lite mer episka målningar, och deras val av fika utbudet.

Åh fika, du svenska dygd!

 

Den tidigare beskrivna underbara burgaren med tillhörande grym salsasås, lite imperialist cola, och min sönder tanzade lugg.

 

 

Om någon av Tommiesarna läser detta, Tack! Du bidrog till en fantastisk festival!

På återseende Norberg.

 

Shine on!